Det är den 15 januari 2009 och klockan är strax efter klockan tre på eftermiddagen. US Airways flight 1549 gör sig redo för att ta 150 passagerare från LaGuardia Airport i New York till Charlotte Douglas International Airport i Charlotte, North Carolina. Kaptenen är Chesley ”Sully” Sullenberger och styrman är Jeff Skiles. Flygplanet är en Airbus A320-214.

När passagerarna satt sig går flygvärdinnorna igenom säkerhetsgenomgången. Passagerarna bryr sig inte nämnvärt om detta.
Flygvärdinnorna berättar bland annat om var och hur man får tag i flytväst och livflottar.

Piloterna får instruktioner om att starta från bana 4 och klockan 15.25:33 lyfter de.

Skiles flyger flygplanet och Sully har hand om övervakning och radion.
Klockan 15.25:51 kontaktar Sully flygledaren och meddelar att de befinner sig på 700 fot och att de stiger till fem tusen fot.
Flygledaren instruerar dem att stiga till och behålla 15 000 fot. Sully svarar ”Behåller ett fem tusen, Cactus femton fyrtionio”, Cactus är deras anropsnamn.

De ställer in autopiloten på att stiga till 15 000 fot sedan börjar de fälla in klaffarna.
Efter det utbrister Sully: ”Åh, vilken vacker vy av Hudson i dag”.
Skiles svarar: ”Japp”. Efter det fäller de in klaffarna helt. De hinner precis avsluta ”after takeoff” checklistan när Sully utbrister: ”Fåglar”.
Skiles utbrister: ”Whoa.” Flygplanet träffas av kanadagäss.

”Å fan”, säger Skiles.
”Javisst”, säger Sully. Motorernas dragkraft börjar minska.
”Å, å”, säger Skiles.

”En tappar -båda tappar kraft”, meddelar Sully.

De hör ett mullrande ljud som tystnar efter någon minut.
Sully ”Tändning, start.” Han försöker starta om motorerna.
Sully bestämmer sig sedan för att starta APU:n, ett slags hjälpaggregat som kan förse instrumenten med el när motorerna är utslagna.

”Jag flyger”, säger Sully och tar över flygningen.
”Du flyger”, bekräftar Skiles.
Sully beordrar Skiles att ta fram en handbok med checklistor. Han beordrar Skiles att slå upp checklistan för dragkraftsbortfall i båda motorerna. Sedan kontaktar han flygledaren.

”Mayday, mayday, mayday. Eh detta är eh Cactus femton trettio nio, krockat med fåglar, vi har förlorat dragkraft i båda motorerna. Vi vänder tillbaka till LaGuardia”.

Flygledaren svarar ”Okej. Eh, behöver du återvända till LaGuardia? Sväng vänster, kurs mot eh två två nolla”.
De försöker återigen starta om motorerna när Skiles säger ”Optimal fart för att starta om motorerna, trehundra knop. Det har vi inte”.
”Det har vi inte”, konstaterar Sully.
Flygledaren frågar dem om de vill landa på en annan bana på LaGuardia.
Sully svarar ”Kan inte. Vi kanske hamnar i Hudson”.

De fortsätter att gå igenom nödchecklistan. Flygledaren vill fortfarande att de ska landa på LaGuardia och erbjuder dem en annan bana.
Sully svarar ”Kan inte”.
”Okej, var vill du landa?” frågar flygledaren då. Sully svarar inte.

De får ett automatiskt meddelande som varnar för trafik för att förhindra kollision. Detta kallas TCAS.
Då meddelar flygledaren att bana fyra är tillgänglig.
Då svarar Sully ”Jag är inte säker på att vi kan ta oss till någon rullbana. Eh vad finns till höger om oss, någonting i New Jersey, Teterboro kanske?”
”Ja, på din högra sida ligger flygplatsen Teterboro”, svarar Flygledaren.
De får en hastighetsvarning och Skiles försöker fortfarande att starta om motorerna.
”Vill du försöka landa på Teterboro”, undrar flygledaren.
”Ja”, svarar Sully.

TCAS meddelar att det inte längre finns en risk för konflikt.
De fortsätter att försöka starta om motorerna utan att lyckas.
Sully väljer att göra ett utrop till passagerarna ”Det här är kaptenen, bered er för nedslag”.
En automatisk röst meddelar dem att de befinner sig på ett tusen fot. De fortsätter att försöka starta om motorerna.

Flygledaren erbjuder dem bana ett på Teterboro.
Sully svarar ”Vi kan inte”. Försök att starta motorerna fortsätter.
Flygledaren ”Okej. Vilken bana vill du ha på Teterboro?”
”Vi kommer landa på Hudson” svarar Sully.
”Förlåt, upprepa, Cactus”, säger flygledaren. Men Sully upprepar inte.

De är nu så nära vattnet att de får ett varningsmeddelande:
”För lågt. Terräng.” Detta meddelande upprepas några gånger.

De försöker fortfarande starta om motorerna, in i det sista. Men de lyckas inte.
Sully bestämmer sig för att fälla ut klaffarna.
Flygplanets dator ber dem att stiga och varnar för terräng genom ett automatiskt meddelande.

Flygledaren försöker få kontakt ”Cactus eh… Cactus femton fyrtionio radarkontakt bruten. Du har även flygplatsen i Newark på din… klockan två ungefär 7 miles bort”.
Varningsmeddelandena fortsätter och blir allt mer frenetiska ju närmare vattnet de kommer.

Skiles meddelar att klaffarna är utfällda. Han meddelar att de är på 250 fot och att farten är 170 knop.

”Vi har klaff två, vill du ha mer?”, undrar Skiles.
”Nej, vi stannar på två”, svarar Sully.
Han fortsätter ”Har du några idéer?”

Flygledaren meddelar att det finns en bana ledig på Newark och kursen dit.

”Varning terräng” säger flygplanets dator.
”Faktiskt inte”, svarar Skiles på Sullys fråga.
”Gör dig beredd”, säger Sully. Strax efteråt slår flygplanet hårt i vattnet, flygplanskroppen bryts sönder där bak och vatten börjar strömma in i kabinen.
Vindrutan på cockpiten spricker av vattenmassorna.

När flygplanet stannat upp börjar evakueringen. Det är panikartat.
På grund av det iskalla vattnet samlas passagerarna på vingarna. Några hamnar i vattnet. De riskerar att frysa ihjäl.
Dock är färjor snabbt på plats och kan plocka upp folk. De körs till båda sidorna om floden.

Sully går igenom planet innan han lämnar det. En flygvärdinna har ett otäckt sår på benet, hon skadades allvarligt.
Fyra passagerare skadades allvarligt, 95 passagerare fick mindre skador och 51 fick inga skador alls.

Alla överlevde.