Förintelsen var den systematiska annihilering av judarna i Europa som var nazisternas avsikt. Detta skedde på industriell skala och åtskilliga många människor förlorade livet, helt i onödan, bara för att en viss korpral från Österrike hade ett glödande hat mot Judar, efter att ha misslyckats som plankstrykare och det tog honom så pass hårt att han totade ihop sin hit ”Mein Kampf”.

Men det var inte så att det systematiska mördandet drog igång genast, utan det började med avund. Att tyskarna avundades de europeiska judarna, för att de var mer lyckligt lottade och var högutbildade och mer eller mindre förmögna. Till en början blev judarna i Tyskland systematiskt trakasserade och kulmen av detta blev Kristallnatten (natten till den 10:e november 1938). Innan Kristallnatten 1938 så förlorade judarna sitt medborgarskap genom Nürneberglagarna. I och med detta blev många fullt assimilerade judar helt plötsligt främlingar i sitt eget land. Vidare förbjöd dessa lagar tyska medborgare att gifta sig med judar.

När väl nazisterna nått den punkt då dessa systematiskt mördade judar, kommunister, homosexuella, Jehovas vittnen, autister, psykiskt sjuka, och personer födda med olika former av handikapp, så skedde annihileringen av för nazisterna oönskade ”undermänniskor” och visserligen mördade inte nazisterna folk på grund av hudfärg, utan snarare hade nazisterna, föga förvånansvärt, uttalad rasism mot afrikanska folkslag och kallade dessa ”Schwata” (schwarz = svart), men sig själva ansåg nazisterna vara ”övermänniskor” och med dessa skarpa gränser fanns enligt deras verklighetsuppfattning ingen normalfördelning i populationen. Detta kanske rentav var ett uttryck för borderline? Inga gråzoner, antingen svart eller vitt.

Då offren för nazisternas vansinne anlände till förintelselägren, i godsvagnar och efter flera dagar utan mat, vatten, och toalett, var de utmattade och förmådde inte göra motstånd, och leddes fram till naziläkarna och detta avgjorde om de skulle få jobba i lägret med en möjlig överlevnad, eller garanterad död i gaskammaren.Vissa gånger fick offren stå och vänta i timmar i väntan på att bli ihjälgasade. Små barn, äldre, och icke-arbetsföra fördes till gaskammaren obönhörligt och sedan kremerades liken. En överlevande berättade att man fann ett spädbarn längst i högen, som mirakulöst överlevt, och en SS-Officer mördade kallblodigt spädbarnet med pistol. Hitler hotade med att förgöra det judiska folket, om det blev krig. Detta i ett tal 30 januari 1939. 1 september 1939 startade Hitler Andra Världskriget genom att invadera Polen.

Vid invasionen av Sovjetunionen juni 1941 så ryckte tyska trupper, i form av bland annat Wehrmacht, fram och efter dem följde SS i form av Einstatzgruppen (instatsgrupper) som mördade kommunister i form av tjänstemän och kommissarier, och detta i vart och ett av de invaderade delarna av Sovjetunionens territorium. De hade till detta tydliga order om att mörda Judar. Hitler var helt besatt av tanken. Även den reguljära armén, polis, och lokalbefolkningen i Litauen, Lettland, och Ukraina, deltog i detta mördande.

Förintelsen gick under namnet ”slutgiltig lösning” hos nazisterna och den 20 januari 1942 satt ett antal högt uppsatta nazister på konferens i Wannseen, en förort till Berlin, och planerade detta massmord på en industriell skala. Den person som ledde konferens var Reinhard Heydrich, som var klart och tydlig med att alla Judar skulle utrotas fullständigt, alltså hela populationen i Europa. Nazisterna hade en felaktig vanföreställning om att det fanns raser och att Judarna utgjorde ett hot mot ”arierna”. Eftersom det skulle krävas stora resurser att genomföra detta illdåd, att organisera denna ”slutgiltiga lösning”, detta massmord, så krävdes att SS och myndigheterna samarbetade vilket var detta enkelt löst av att höga tjänstemän från myndigheterna var närvarande på denna Wannseekonferens.

En inblick i propagandaministerns, Joseph Goebbels, mentalitet finner vi i hans åsikter han skrev ner i sin dagbok: ”…Det är en kamp på liv och död mellan den ariska rasen och den judiska ohyran…”. Nazisterna var så pass psykopatiska att de utsåg Judiska ledare i gettona som själva fick välja ut vilken ut vilka som skulle till dödslägren. I augusti 1942 mördades människor från Polen, Tyskland, Frankrike, Holland, Belgien, Norge, och Kroatien, och enbart i Treblinka och Belzec, avled 140,000 människor. All egendom blev helt enkelt exproprierad/stulen från dessa offer och sedan fanns en möjlighet till arbete i lägren med avsiktlig näringsfattig blaskig soppa. Var man klok lät man de före i kön dricka blasket, och sedan så åt den som var mer klok de delar fast föda som blev kvar och undvek därmed en garanterad död. Även Jehovas Vittnen hamnade i lägren då dessa vägrade göra Hitlerhälsningen. De var inga brottslingar, de hade inget brott begått i hela sina liv, utan det som fick dem att mördas så plågsamt och långsamt som möjligt var att de vägrade göra Hitlerhälsningen.

En enskild individ, Rasmus Paludan (som är Dansk) hetsar denna gång inte en folkgrupp, utan en religiös grupp som man först hetsar och gör arga, för att sedan kalla diverse saker på grund av att dessa blir arga. Rasmus Paludan vet precis vad han gör när han bränner sakrala verk, för man brände litteratur på stora bokbål i Tyskland under Hitlers tid, och ”där man bränner böcker bränner man till slut människor”. Detta skyddas dessvärre av vår grundlag så Rasmus Paludan kommer att fortsätta bränna sakrala verk, och skyddas av polisen. Han anser att en religion som han har inte är bra, så då eldar han upp den religions mest sakrala verk.