Den 6, 7 och 8 juni var jag och Anders Rosén i Sölvesborg på Sweden Rock Festival. För Anders var det femte året i rad men för mig var det bara andra gången. Senaste gången var 2016.
Den här idén kom upp i höstas. Allt började hemma hos min syster då min pappa berättade att han och hans fru hade planer på att åka till Sweden Rock. Vilket jag också hade planer på. Dagen före började han leta hotell på internet. Men problemet var att vartenda hotell nära Sölvesborg och området var fullbokat. Han bestämde sig då för att strunta i det men jag gav inte upp i första taget. Det var väldigt svårt att komma till ett beslut om hur jag skulle bo där. Det fanns hyreshus men de var alldeles för dyra. Sen att tälta skulle jag aldrig stå ut med.
Några veckor senare får jag ett meddelande av Anders på messenger. Han undrade om jag skulle till Sweden Rock i sommar. Jag skriver då till honom att jag vill åka till Sweden Rock, men varenda hotell nära Sölvesborg och området är fullbokat. Men så skriver han till mig att han hade bokat ett hotellrum med två sängar i Kristianstad. Då blev jag jätte intresserad. Funderade då på att följa med honom till Sölvesborg. Men jag var tvungen att prata med mina föräldrar innan jag tog det beslutet.
Här under vintern och våren har jag ägnat mycket tid till att spara pengar till allt som behövdes. Jag behövde en 3 dagars-biljett, en bussbiljett, tågbiljetter och pengar för att betala hotellet.
I vanliga fall brukar jag slösa en hel del per månad. Men den här gången fick jag vara extra sparsam.
I alla fall så lyckades jag få ihop pengar till allt det här plus att Anders gav mig ett papper med vilka tider banden spelar och ett papper med alla busstidtabeller. Vi måste veta hur dags bussarna går när vi åker ifrån området.
Den 6 juni tog vi tåget från Stockholm och gjorde ett bytte i Hässleholm. Därefter så åkte vi till Kristianstad där vårt hotell låg. Hotellet låg alldeles bredvid tågstationen. Vilket var en liten fördel.
Varje dag tog vi bussen som gick från Kristianstad till Sölvesborg där området för Sweden Rock låg. Första dagen fick jag biljetten utbytt till ett band som jag fick använda varje dag för att komma in på området.
Förutom alla fantastiska band så fick vi se lite andra saker också. Vi gick runt och tittade i området. Det fanns tält där man kunde köpa cd-skivor. Och det fanns en enormt stor shop där man kunde köpa t-shirts. Det fanns ett litet cd-tält som vi gick till väldigt ofta. Anders köpte jätte mycket cd-skivor i det tältet. Jag på andra sidan köpte inte mindre än fyra stycken t-shirts. Tröjorna var med KISS, Def Leppard, Slayer och Hammerfall. Dessutom så köpte jag två almanackor för 2020, en med KISS och en men Queen. På området fanns det också väldigt mycket stånd där man kunde köpa mat om man skulle bli hungrig.
Vi hade tur med vädret varje dag. Det var soligt och varmt så att man nästan kokade. Dock blev det ösregn sista dagen på morgonen men sen resten av dagen var det soligt och varmt.
Det fanns hela fyra scener på området. Varje scen hade ett namn. Den största scenen hette Festival Stage.
Det fanns en hel del band som jag ville se. Men Anders hade också några band han ville se och då följde jag med honom. Då fick vi se band som Krokus, Magnum och Electric Boys. Men annars ville vi se samma band.
Visserligen var det roligt att se en massa band men det var så jobbigt och tråkigt att bara vänta, vänta och vänta på att banden som jag ville se skulle börja spela.
Def Leppard
I flera år hade jag drömt om att få se Def Leppard live och nu gick den drömmen i uppfyllelse. Bandet intar scenen och möts av publikens stämningsfulla jubel.
Showen inleds med ”Rocket” och följs upp av ”Animal”. Det bjuds på mycket gammalt klassiskt material men också från senaste plattan som släpptes 2015. Gamla klassiker som man fick höra var ”Follin”, ”Bringing On The Heartbreak” och ”Love Bites”.
Trycket från scenen var som den alltid har varit när de kört live. En annan sak som lät exakt likadant som den alltid har gjort var Joe Elliotts röst. Hög stämning blev det i låtar som ”Armageddon It”, ”Let’s Get Rocked” och framför allt ”Pour Some Sugar on Me”. Showens mest unikaste nummer var akustiska ”Two Steps Behind”. Nästan allt de gjorde var på topp. Men om man ska nämna något minus så skulle det vara covern på David Essex ”Rock On” och instrumentallåten ”Switch 625” som kändes ointressanta.
Hur ofta brukar jag gå och kolla på band med en enarmad trummis? Så blev det här eftersom bandets trummis Rick Allen endast hade en arm efter att ha varit med i en bilolycka i mitten av 80-talet. Men trots det så har han verkligen talang. Phil Collens magiska gitarrspelande kändes ände in i själen, vilket det också gör om man lyssnar på studioversionerna.
Under framträdandet med ”Hysteria” spelade man upp en film med filmklipp och bilder på vad Def Leppard hade hunnit med under sin 42-åriga karriär, och det var inte lite det.
Som extranummer körde de ”Rock Of Ages” och avslutade sedan med ”Photograph”. Det här var första gången jag fick se Def Leppard live och jag blev inte ett dugg besviken.
Slayer
Det var inte första gången jag såg Slayer. Det här var fjärde gången gillt. Men en sak som man visste om sen innan var att de är ute på avskedsturné. Så jag räknade med att det här skulle bli sista gången jag fick se de live.
Spelningen inleds med titelspåret från senaste plattan ”Repentless”. Från start och hela showen rakt igenom bjuder Slayer på tungt tryck och fullt hejdundrande ös med eld och rökeffekter här och var. Publiken går verkligen igång på snabba och tunga gitarriff.
Tom Arayas raspiga och rytande stämma sticker verkligen ut som den alltid har gjort, även live. Man får höra stora hits som ”Seasons In The Abyss”, ”Hate Worldwide”, ”World Painted Blood” och ”Postmortem”. Uppskattade låtar som man fick höra var ”Black Magic”, ”Disciple” och ”South Of Heaven”.
Kerry Kings fartfläckade toner från gitarren gör verkligen att man får energi över hela kroppen. Och detsamma var det med Gary Holt, som var tillbaka efter att ha missat förra Sverigebesöket. Bakom trummorna satt Paul Bostaph och gav järnet som bara den.
Under framträdandet med ”Raining Blood” lyste det röda lampor på scenen, och då kändes det som om man var indränkt i blod. Spelningen avslutas med ”Angel Of Death”, men bandmedlemmarna går inte ut från scenen direkt. Utan går runt och vinkar och hälsar på fansen. Efter en liten stund går de in bakom scenen, men Tom Araya stannar kvar och säger ett par ord till publiken innan han också lämnar scenen.
Easy Action
Festivalens mest unikaste spelning var utan tvekan Easy Action med sin tillfälliga återförening, och med ingen mindre än Tommy Nilsson i fronten samt legendariska Kee Marcello på gitarr.
Spelningen äger rum på en av de mindre scenerna på området. Det bjuds på en hel del fart, gung och sväng. Men också på en hel del power. Det är 36 år sen de släppte sin första platta, men gamla hits håller än idag.
Bandet hann bara släppa två skivor under sin karriär. En av de var ”That Makes One” som idag räknas som en rockklassiker. 2019 års sättning av Easy Action består av förutom Tommy Nilsson och Kee Marcello av Chris Lind på gitarr, Björn ”Nalle” Påhlsson på bas, Björn ”Grizzly” Höglund på trummor och Jörgen Ingeström på keyboards.
Under den drygt en timme långa showen bjuds det på gamla singlar som till exempel ”Round, Round, Round”, ”Rosie” och ”Talk Of The Town”. När det gäller populära låtar fick man bland annat höra ”In The Middle Of Nowhere”. Dessutom fick man höra den sprillans nya låten ”Only You Can Teach Me How”.
Showens minus bör nog vara Kees gitarrsolo som kändes lite långtråkigt. Och en sak som i alla fall jag inte tyckte var riktigt passande var Tommys blommiga skjorta.
Men summan av hela spelningen var toppen. Det var en så himla tur att jag åkte till Sölvesborg för det här var det enda giget som Easy Action gjorde i år.
ZZ Top
ZZ Top var en helt ny upplevelse för mig. Men innan dess hade jag bara hört talas om gruppen men jag hade aldrig hört deras musik så jag fick lyssna på lite av deras låtar innan jag åkte. Billy Gibbons och Dusty Hill med deras långa, klassiska skägg och deras trummis Frank Beard ställer sig på scen och lirar framför en glad publik, ståendes ute i ett varm och soligt väder.
Här kunde man verkligen snacka om bra stämning. För det mesta bestod bandets sound av bluesrock och boogierock. Fast det är något de har sysslat med under hela sin karriär. Man skulle nog kunna säga att det blev fart och fläkt med lite lagom snabb fart.
När det gäller deras låtskatt så fick man höra låtar som ”Pearl Necklace”, ”My Head’s In Mississippi”, ”Got Me Under Pressure”, ”Sharp Dressed Man” och ”Gimme All Your Lovin”. Det blandas på både eget och covers.
De delar av detta gigg som var allra högst på topp var Billy Gibbons och Dusty Hills hesa och raspiga stämmor, och även Billy Gibbons gitarrspelande. Den delen som däremot låg längst ner på botten var alla instrumentalpartier som man fick höra i de flesta låtarna.
Spelningen avslutas med e kanonversion av Elvis Presleys gamla klassiker ”Jailhouse Rock”. Detta var deras andra Sverigespelning på raken med tanke på att de spelade i Uppsala kvällen innan.
Det fanns inga låtar jag kunde sjunga med i men det gör inte så mycket. Summan av detta gigg var toppen. Det var verkligen inte illa föra att vara första gången.
Kiss
KISS var lite grann av festivalens huvudattraktion kan man säga. Det var faktiskt de som lockade till sig mest publik. För min del var det femte gången jag såg KISS. Det har under en tid sagts att de är ute på sin allra sista turné någonsin. Så det här kunde mycket väl ha varit sista gången jag fick se de.
Showen inleds med ”Detroit Rock City” då KISS-medlemmarna hissas ner från scenens tak på runda plattformar. Spelningen följs sedan upp med ”Shout It Out Loud” och ”Deuce”. Med sin klassiska unika stil lyckas KISS skapa en helt enormt stor fantastisk show i särklass.
Man får höra monsterhits som ”I Love It Loud”, ”Calling Dr. Love”, ”Lick It Up”, ”Say Yeah”, ”Psycho Circus” och ”Heaven’s On Fire”. I slutet av framträdandet med ”War Machine” så tar Gene Simmons fram sin svärdfackla och sprutar en enormt stor flamma eld.
I vanliga fall brukar jag inte alls gilla såna här bas, gitarr, trumsolo-stunder, jag tycker sånt är riktigt tråkigt. Men i det här fallet gör jag ett undantag. Under framträdandet med ”100, 000 Years” bjuder Eric Singer på ett mäktigt dundrande trumsolo. Framförallt när han och hela hans trumsätt hissas upp i luften på en plattform så skapas en mäktig känsla. Sen i slutet av ”Cold Gin” bjuder Tommy Thayer på ett häftigt gitarrsolo då hanskjuter raketer från sin gitarr som smäller ovanför scenen.
Nästa nummer började väldigt otäckt och dramatiskt. Gene Simmons står mitt i en massa rökmoln och gröna lampor, och spyr en massa blod. Sedan hissas han upp ovanför scenen på en av plattformerna där han står under hela numret och sjunger ”God Of Thunder”. ”Let Me Go, Rock ’N’ Roll” avslutas med ett gitarr och bas-solo som Gene Simmons,Paul Stanley och Tommy Thayer bjuder på tillsammans.
Här under showen använde man mycket eldeffekter, smällare och fyrverkerier. Det var häftigt fast ibland var man lite orolig att det skulle hända en olycka. Men som tur var så gjorde inte det. Mitt under framträdandet med ”Love Gun” så åker Paul Stanley linbana och ställer sig på en plattform mitt i det helt enorma publikhavet där han står och sjunger hela låten. Det här är nånting man har fått uppleva tidigare men den här gången kändes det som om han bara stod några få kilometer bort ifrån mig. Vilket var en häftig känsla. Paul Stanley står kvar på plattformen även i nästa låt som är storhitten ”I Was Made For Lovin’ You” då hela publiken sjunger. Men sen åker han på linbanan tillbaka till scenen igen.
Första delen av spelningen avslutas med ”Black Diamond” då Eric Singer visar upp sin starka och originella stämma vid sångmikrofonen. Sedan kunde man tro att showen var slut, men det var den inte.
I första extranumret sätter sig Eric Singer vid ett piano och sjunger balladen”Beth”. Här näst kör de ”Crazy Crazy Nights” från 1987, då jätte stora ballongbollar stutsar omkring här och var bland publiken.
Showen avslutas med klassiska ”Rock And Roll All Night”, då man sprutar stora mängder av konfetti utöver publiken. Bland all konfetti syntes det stora rökmoln som täckte scenen att man knappt såg skymten av KISS i början av numret. Men sen så lättade det. Efter sista tonen så smällde det fyrverkerier en bra stund. Spelningen var i alla fall toppen. Tydligen så var det här sista gången jag såg KISS, men förhoppningsvis inte.
Saxon
En annan helt ny upplevelse för mig var brittiska Saxon. De hade sin spelning nånstans i slutet av eftermiddagen. Precis innan showen börjar så hör man AC/DS:s låt ”It’s A Long Way To The Top” på högtalarna.
Sedan intar Biff Byford och resten av bandet scenen och inleder med ”Wheels Of Steel”. Saxon bildades i slutet av 70-talet, men här kunde man verkligen snacka om äkta 80-talskänsla. Soundet lät väldigt mycket 80-tal i mina öron.
Soundet var i alla fall något som publiken verkligen gick igång på. Högt och bra tryck blev det minsann från start till slut. Man får höra klassiska storhits som ”Power And The Glory”, ”747 (Strangers In The Night)” och ”And The Bands Played On”. Man får även höra lite låtar från senaste skivan ”Thunderbolt” som släpptes förra året. Biff Byfords guldstrupe sticker verkligen ut trots sin höga ålder. Hans röst och gitarristerna Paul Quinns och Doug Scarratts gitarrspelande var de röda trådarna på detta gigg.
Saxon avslutar spelningen med ”Princess Of The Night” innan de går av scenen. Men mitt under detta framträdande händer något riktigt galet. Ett galet fan springer upp på scenen och spelar pajas inför publiken. Men en vakt springer ut på scenen och drar ut honom.
Jamen det här var ett riktigt lyckat gigg. Det var toppen trots att jag precis hade hört talas om de kan man säga. De kommer att spela på Gröna Lund senare i september.
Hammerfall
Ett band som jag däremot fick återuppleva var Hammerfall. De hade jag faktiskt saknat lite grann. Det är nämligen 8 år sen jag så de senast. Innan Hammerfall drar igång spelningen så spelar man upp lyricsvideon till deras nyligen nysläppta låt ”(We Make) Sweden Rock” på storbildsskärmarna.
Först intas scenen av gitarristerna Pontus Norgren & Oscar Dronjak, basisten Fredrik Larsson och trummisen David Wallin, sedan av frontmannen Joacim Cans. Deras hårda, tunga men ändå magiska sound träffar rakt i både hjärta och själ precis som det alltid har gjort. Något annat som också träffar i både hjärta och själ är alla dessa rök och eldeffekter, och som dessutom ger en energi.
Hammerfall bjuder på lite gammalt och lite nytt låtmaterial. Man får höra kända låtar som ”Blood Bound”, ”Last Man Standing”, ”Any Means Necessary” och ”Renegade”.
Under spelning så frågar Joacim Cans oss ipubliken om hur många det är som ser Hammerfall för första gången. Det var många som räckte upp handen, men det gjorde inte jag för jag har sett de förut. Jag har visserligen sett de två gånger tidigare, men det här är dock första gången som jag ser dem med deras nuvarande trummis.
Något som jag gillar otroligt mycket är Pontus Norgrens och Oscar Dronjaks gemensamma gitarrsolon. De vet verkligen hur man gör ett bra samarbete. Joacim Cans har varit sångare i Hammerfall i 23 år men hans röst låter exakt lika dan som den alltid har gjort.Vilket är något man blir glad för.
Den här dagen hade man premiär för lyricsvideon till ”(We Make) Sweden Rock” som man fick se i början på storbildsskärmarna. Men man fick även höra låten live på scenen och till detta nummer hade Hammerfall bjudit in en stor kör bestående av fans från hela Sverige. Kören delas upp i två grupper. Den ena gruppen ställer sig vid en mikrofon och den andra gruppen ställer sig vid en annan. Det blev ett unikt och historiskt nummer om man frågar mig.
Innan Hammerfall lämnar scenen så får man höra stekheta ”Hearts On Fire” där Joacim Cans står nere hos publiken under största delen av framträdandet. Men det blev en kanonavslutning. Och det blev en kanonshow av ett kanonbra band som Hammerfall.
Ritchie Blackmore’s Rainbow
Det sista bandet som jag fick uppleva på Sweden Rock Festival var inga mindre än legendariska Rainbow. Bandet bildades 1975 av den före detta Deep Purple-gitarristen Ritchie Blackmore. Rainbow har haft många medlemmar genom åren, bland andra Cozy Powell, Joe Lynn Turner och Ronnie James Dio. Idag består bandet av Ritchie Blackmore på gitarr förstås, men också av Bob Nouveau på bas, David Keith på trummor, och dessutom av svenska Jens Johansson på keyboards och chilenska Ronnie Romero på sång.
Bandet är också känd under namnet Ritchie Blackmore’s Rainbow, vilket också var namnet som de gick under den här kvällen. Precis innan bandet tar plats på scenen så spelas en instrumentalversion av Här är Hammarbys A lag på högtalarna.
Spelningen inleds med ”Spotlight Kid”, följt av jätteklassikern ”I Surrender”. Låtmaterialet på detta gigg var en blandning av gamla Rainbow-klassiker, men också några gamlaDeep Purple-dängor. När det gäller Rainbow-klassiker så får man höra låtar som ”Long Live Rock ’N’ Roll”, ”All Night Long” och ”Since You Been Gone”. Och beträffande Deep Purple-material så framförs låtar som ”Black Night”, ”Perfect Strangers” och ”Burn”.
Bandet backas den här kvällen upp av två körtjejer. Ronnie Romeros röstskiljer sig i alla fall i mina öron inte så värst mycket om man jämför med tidigare sångare som har sjungit i Rainbow. Framför allt så besitter han en röst med ett enormt mäktigt tryck som verkligen imponerar.
Spelningens längsta nummer var ”Man On The Silver Mountain” som innehöll en liten bit av Deep Purples ”Woman From Tokyo”. På scenen hade man en storbildsskärm som visade olika typer av mönster och skivomslag från Rainbows album. Gigets första och enda instrumentalnummer var ”Difficult To Cure”, där Jens Johansson bjuder på ett starkt, magiskt och passionerat keyboardsolo. En rolig sak var att han passade på att prata svenska inför hela publiken. Till och med Ronnie Romero försökte prata svenska men det gick sådär.
Showens enda extranummer blir Deep Purples jätteklassiker ”Smoke On The Water”, där det bjuds på lite allsång från publiken. Publiken fortsätter att sjunga medan bandets samlas, bockar sig och går ut från scenen. Summeringen av Ritchie Blackmore’s Rainbow var helt magiskt och historiskt. Det här är verkligen något jag ska ta med mig resten av livet.
Sweden Rock Festival 2019 var en stor upplevelse. Jag vill tacka Anders Rosén för att vi fick göra den här resan tillsammans. Det där tycker jag vi gör om.
